Text om Gymutställning av Björn Berglund
I DAG GÅR ISIS PÅ RAGNARS GYM
GALLERI AVENY 22 februari – 9 mars 2014
Hans målningar leder betraktaren, mig, inåt i bilderna. Och samtidigt inåt i mig. Det blir ett slags möte på halva vägen. Hittar jag fram eller hittar jag på? Ragnar Schmids nya målningar utspelar sig på ett gym. Han går själv på gym. Där trampar man i en konstig värld, cyklar på en icke-cykel, ror en inte-båt, låter hårda ting sträcka mjuka armar. Men konstgjord är inte själva gymnastiken. Med det som är overkligt tränar vi det som är verkligt, som vi innerligt önskar oss mera av. Det är som bekant i kroppen kärleken bor. Förtjusthet blir till bärkraft av att svettas.
Ragnars målningar framstår egendomligt stilla. Vad då? På ett gym är det ju verkligen något som pågår. Det kan inte hjälpas, hans personer där inne, och redskapen också, har stannat; står alldeles stilla. Så får man väl inte några muskler? Det är så i konst, alltid, att något overkligt vill komma till rätta – som verkligt. Det går inte. Först ser jag en föreställning om människor på gym, sedan blir jag förvirrad. Så himla röda han målat sina tavlor: stoppljus för varje fördom, åt själavandrare en solnedgång? Nej, soluppgång, jag känner att det händer något i mina smilgropar. Konstnärers verk brukar leka, de vill leka med livets allvar. (Mona-Lisa ler åt livets allvar, som mycket riktigt gör henne oförklarlig).
Ragnars målningar förmedlar åt betraktaren en säkert balanserad noggrann ordning – av störning. Det är den som låser fast joggingsfigurerna; träning stilla förblir. Hjälp! – (Indras dotter i Ett drömspel): ”Det är synd om människorna”, dom sitter fast framför allt i sig själva. Det är alltså tydligt att det inte stämmer, som konstnären till sin glädje finner att det verkligen gör – inte stämmer alltså. Paradox är nog dennes egentliga yrke: att utan mystik finna fram till, och bemöta, något som är avgörande allmänt mänskligt. Förundran har större betydelse för välgång och lycka än kroppslig träning. Men de jobbar bra ihop. Jag har hört Ragnar säga: ”Det ska inte vara verkligt, jag avbildar inte sådant som redan finns…” Han finner innehåll ändå. Eller därför?
Målningarna har tagit tid på sig för att bli. Som de omsorgsfullt arbetats igenom, med en blandning av tanke och intuition, har varje del fått del av det hägrande betydelsefulla. Han funderar och kontrollerar, och överraskar sig själv med att finna, hur färg och form vill ge sina samband själva, när han kommer och stryker med penseln. Det brukar ta ett halvår, minst, med flera besök i flera målningar, innan han säkrat färdigt sin akt och mening. Färg är samtidigt form, de hjälps åt med innehållet. Flyttar han på några gröna prickar förändrar han allt, tycker han själv. Betraktaren har ingen aning. Ändå är det kanske så, inför ett färdigt verk, att det är med aningen betraktaren ser. Ragnar visar med att svepa med handen över det hela: ”Se här, en atmosfär!” När jag i ordboken slår upp ”atmosfär” finner jag att det stämmer precis: atmosfär är en ”sammanfattning av (dolda) faktorer som påverkar förhållandena mellan människor.” Tydligare kan det inte bli – vid sidan av den rena upplevelsen. Det finns hur många nyanser som helst i det röda.
Ragnar Schmid är en medveten konstnär, vilket får mig att undra. I mitten av en lysande målning snarare dansar än gymnastiserar en skön kvinna. Det kan kanske förklaras med titeln. ”Endorfinregnet”. Men på nära håll ser jag att hennes konstnär helt fräckt målat fast hennes vänstra arm – med hennes hår! Varför gläds jag åt det? Det var inte så att penseln slant. Medvetet höll han på länge med färgnyanseringen omkring just det avsnittet. Håret kom att aningen mörka sitt krapplack åt armens håll, då ändrade han färgen och det blev för ljust, men – oj! – det blev ju rätt … Om nånting ser konstigt ut på ett ställe verkar det som att han skapar fler – sådana gåvor därjämte, givetvis diskret. Balanserat lite färg med lite form, och omvänt? Själv märker jag det knappt men letar gärna. Tonintervall stimulerar känslor, så att de börjar… Inget vill vara ensamt. Jag tar utgång från något och letandet väcker vidare lust: gåtfull känsla till gåtfull bild. Det finns två figurer till i ”Endorfinregnet”. Den lille trampar på som läste han samtidigt läxan. Han som gömt sig i hörnet ser rädd ut, antagligen för gudinnan, hon med armen. Gå på gym är att följa en ritual. Vi beder i det templet med svett, om muskler åt livets lycka, och nåd, och förlåtelse för gastronomiska försyndelser och slapphet framför TV:n. Människa vårdar sitt goda så gott människa förmår.
Jag undrade vidare. Det gällde pärlbanden – i det glesa draperiet mot den svarta fonden – så avgörande för den sköna helheten, den hela skönheten. Varför hade bara en, och just den, inte målats ända ner till golvet? Elva likadana band når ner, men ett stannar upp på vägen. Jag ställde frågan naivt: ”En sådan detalj, den kan väl inte…?” Han svarade vemodigt: ”jag använder mitt måleri för egna upptäckter, omöjliga för betraktaren att se. Fördenskull är de inga detaljer.” Förlåt. Han gav mig en förklaring så utförlig att den blev omöjlig till slut. Först då insåg jag att hans konst inte ställer sig omöjlig alls. Jag tog mod till mig och avslöjade min teori om det mest centrala i den starka målningen: alltså – hennes, den skönas, armar-uppåt-sträck. De är inte bara bara armar, de är de överjordiska horn som den fornegyptiska gudinnan Isis för kärleks skull, naturligtvis, fann anledning utveckla från sin kropp, om vi skall tro “den leende filosofen” Democritos (460-370 f.Kr.) Denne förklarade att i kulten av Isis livets lycka bestod av jämvikt i själen, ett glatt humör och en god vilja. I dag går Isis på Ragnars gym.
Bildrum, föremål och ibland personer är här och var markerade med stående eller liggande, lätta, smala rektanglar, kvadrater och/eller linjer, streck… Eller rundlar, han säger han jobbar med rundhet: “det runda är en medfödd inre form, den blir en målares handstil”. Bildrummen byggs under lång tid: “Jag målar över, jag byter färgton, det är underbart att se hur det lagrar om sig under hand och blir.” “Kallt rött möter varmt och blandar och byter med varandra. Går ihop. Jag väljer dem inte, jag låter det komma. Mitt röda betyder att jag bejakar. Ja, så är det. Så blir det nånslags blandning av overkligt och verkligt – stiliserat.” “Atmosfär är viktigt för mej. Luft och ljus gör mina rum, även när de inte upplevs som rum, kanske svåra att se.”
Ingen snickare förmår så med skönhet boasera uppåt väggarna, som den här konstnären gör. Panelerna sätter han fiktivt, rött till rött placeras de i samverkans balans av färgton och nyans. Även på ett mer vardagligt gym än en gudinnas kan en joggande kvinnas utsträckta armar bli stiliserade. När inget är faktiskt kan allt vara möjligt, de bägge tjejerna i “Det röda gymmet” har fint passats in till gymmets mekanismer. Hela rummet går som en dans. Ändå står liksom allting stilla. Stämningsfullt joggar själva gymmet, väggar och allt, som helhet tillsammans med tjejerna. Hon som går in för sin träning, så djupt att hon mekaniserat ihop sina händer och armar med väggen, sitter ändå mänskligt mjukt på en kudde. Hon mår gott av tillvarons overklighet. Det ser ut att finnas särskilda betydelser i vita skor. Liksom i starkt gröna kläder på kroppen. Till frambringandet av målningen “Plankan” argumenterade konstnären länge med sex stycken runda prickar i grönt, innan han fick de att gå med på vilket avstånd de skulle ha mellan sig, och hur de skulle låta sig beskuggas. Ensamhet är gymmets vemodsmelodi, fastän stämd till gemenskap.
Sade Kandinsky: “Vad som räknas är inte vad, men hur”. Här handlar obestridligen, i dessa målningar, hur om det röda. Overkligt rött tätnar till under blicken på ett märkvärdigt vis. Det röda tonar om, medan jag tittar, till verklighetens varma, det röda i våra kroppars blodomlopp.
BJÖRN BERGLUND
